We are one

Är så stolt över min gamla ”hemstad” Malmö nu i Eurovision-tider. Har faktiskt aldrig bott i stan, men jobbat där i många år och bott nära Malmö så länge (mer än tio år i perioder) att det blivit en av mina städer i hjärtat. Nej, Malmö är inte en underbar stad på samma självklara sätt som Vancouver eller Boston. Men Malmö är så coolt och härligt och befriande på många andra plan. Zlatan-mentaliteten ni vet. Har du sett Malmö har du sett världen, och allt det där. När jag var barn och växte upp i Kristianstad, då var Malmö grått och trist och lite fult tyckte man. Men vi åkte dit och shoppade då och då, besökte Saluhallen och åt kebab (så exotiskt, haha). Och så tog man ju båten till Köpenhamn. (Jo, det bästa med Malmö är fortfarande närheten till Köpenhamn om man frågar mig.)

Men nu, shit det har ju hänt något med stan! Sen bron och Turning Torso, högskolan och Västa Hamnen och Emporia och Arenan och allt. En ny stad, har det faktiskt blivit!

Lite patetiskt sitter jag då här och gråter lite när det kommer Malmö-miljöer i rutan och tycker att det är så kul för stan med hela detta Eurovision-spektakel. Och jag älskar den fina fjärilen.

Ikväll kommer vi att ringa oavbrutet på Robin kan jag meddela, så om han får en 12:a från Frankrike, då vet ni varför. Det roligaste med det hela är att vi har nya ljuvliga gäster här i huset så det blir riktigt party ikväll!

Såhär såg det ut igår, när vi väntade på att gästerna skulle komma….

Fin lördag på er!

Torsdags-thoughts

På många bloggar dessa dagar är det bilder på vackra träd, träd, träd….gröna eller med diverse vackra blommor. Det är ju så krispigt vackert i naturen och städerna nu. Överallt helt enkelt. Grönt och blommigt och otroligt fint. Tänk att sen vänjer man sig vid det där gröna. Men för tillfället förundras man, som vanligt varje år.

Själv knäppte jag på väg till barnens skola. Voilà!

En annan sak jag snappat upp på någon blogg är Arlas sommarnyhet mjukglass att köpa på vanliga ICA och fixa hemma. Jisses vad smarrigt. Det får mig att vilja kasta mig på första bästa plan till Sverige och skynda, skynda till Hanöhallen i Åhus för att bunkra dessa godingar. Det kan inte gå fort nog liksom. Tror det är en hit! Någon som testat och kan bekräfta detta?

Kalasdax

När man flyttar mycket med barn, är det såklart en del saker som är jobbiga. Att flytta utomlands lägger såklart på språkbarriärer och en del kulturella saker, men egentligen tycker jag att det funkar på samma sätt att flytta inom Sverige och utomlands. Tricket är att våga!

Att börja på en ny skola t ex och att hitta kompisar både på och utanför skolan är självklart lite jobbigt. Har man aldrig gjort det förut, känns det ju som en väldigt läskig grej, men efter att ha testat inser man att det inte var så farligt. Spännande är det också. Men, det är ju så himla viktigt att hitta sin plats i livet.

Sen måste man ju hitta roliga aktiviteter till barnen…vilket inte alltid är det lättaste. I vissa sportklubbar måste man varit inskriven sen man föddes för att ha en garanterad plats. (Suck, Lidingö tennisklubb!). Då gäller det att leta, fråga andra föräldrar, lite vanlig hederlig research, så fixar det sig. På utländska skolor finns ofta extra aktiviteter att göra efter skoltid, sporter i mängder, musik, teater osv, det gör det såklart lättare att snabbt komma in i en gemenskap.

På alla ställen vi bott, har det löst sig fint med både det ena och det andra. Det gör ju det, på något sätt. Jag har lärt mig att saker måste få ta sin tid, att det blir bra om barnen fixar det mesta själva när det gäller skolan och kompisar (med lite bra pointers från mamma och pappa).

När ett år har gått, ja, då känner man sig oftast hemma på ett nytt ställe. Men det tar oftast så lång tid. Då har man koll på det mesta och kan landa lite mer ”hemma”. Visst kan man på två sekunder förälska sig i en plats och direkt känna att här kommer vi att trivas, men det tar ändå sin tid innan hela pusslet är klart liksom. Det är först när man gör saker för andra gången, saker börjar falla på plats.

En av de svåraste sakerna med att vara ny på skolan för lite mindre barn, är det här med att bli bjuden på kalas. Ja, hur ska det gå till när man är ny? Eftersom vi flyttat mycket är jag stenhård med att man alltid bjuder hela klassen, alternativt alla pojkar/flickor för sig. I Sverige är föräldrar å andra sidan bättre på att bjuda i smyg och man kan sköta det lite snyggt. Inte här dock!

Hela hösten fick Ester snällt se på när den ena kalasinbjudan efter den andra delades ut mitt framför näsan på henne bland barnen på skolgården, och alltid blev hon utan. Inte så konstigt kanske, hon kunde ju inte språket och var nog inte en så rolig vän, men ändå. När det sedan var dags för hennes födelsedag ville hon inte ha något kalas eftersom hon var rädd att det skulle bli fel. Vi vet ju inte om vi gör rätt, sa hon. Jag försökte locka med att vi skulle bjuda alla och göra superroligt kalas, men nä, hon ville absolut inte.

Efter jul lossnade hennes franska rejält, och därmed kom också inbjudningarna som ett brev på posten. Nu har hon fått gå på flera kalas! Och hon är såå glad såklart (vi med).

Tänk vad ett kalas kan göra skillnad! Det gör det såklart för ett litet barn. Men även för oss vuxna är det en del av summan hur man trivs och hur livet känns. Och när allt faller på plats, känns det så självklart. Erfarenheterna bär man med sig som en liten skatt.

15 år sen!

Idag är det 15 år sedan (amen seriöst, hur är det möjligt att det gått femton år, det känns som typ i förrgår!!!) det sista Seinfeld-avsnittet sändes i USA. Femton år sen! Helt galet, vad tiden går.

På morgonen efter denna lilla händelse, vaknade Stefan och jag i vår lilla tvåa i Göteborg och denna stora grej nämndes på nyheterna. Både det faktum att sista avsnittet sänts och att dåtidens dyraste reklamspot sänts i avsnittet. Det sändes tom ett litet ljudklipp från denna episode.

Jag minns att jag fällde en tår. Alltså, det är faktiskt alldeles sant.

Men så har också Seinfeld betytt, och betyder, mycket för feelgood’en i våra små liv. Vi avgudar serien, helt enkelt.

Thx!

Fönsterputsning

Startar måndagen med lite good-old-fashioned hemmafix: fönsterputsning. Liten insats, maxat resultat. Härligt. Tricket är att inte göra alla fönster på en gång. Det är ju urtråkigt. Några åt gången, så är biffen snart klar. Och utsikten krispig igen.

Volià! Lite sann vardagsglädje.

En helg att landa i

Gissa om vi haft en härligt busy weekend med vänner. Firat vår älskade 11-åring med disco, turistat, ätit massa god mat och haft det allmänt LOVELY.

Nu har vi lämnat på flygplats, städat undan täcken & kuddar, tömt diskmaskinen och kraschat i soffan alla fem. Tittat på de sista avsnitten av Så mycket bättre…vi längtar redan till höstens omgång.

Såhär såg det ut hela helgen lång med våra goa vänner.

Eftersom det är mors dag i många länder idag, så även i Schweiz, mirco-firar vi det lite idag. Mimi hade gjort världens finaste kort till mig. LOVE.

Wedgewood hotel, Vancouver

Det är april 2010. Maken och jag är på en kort veckas semester tillbaka i Vancouver. Han är där på jobb och jag slinker med. Vädret är ljuvligt, körsbärsträden blommar och vi bara älskar att vara tillbaka. Stefan har varit tillbaka flera gånger sedan vi flyttade därifrån i december 2007, men för mig är det första gången tillbaka. Jag går mina gamla rundor, besöker stämställen, träffar kompisar för fest, lunch och brunch och har det extremt härligt på alla sätt och vis.

Vi bor på magiskt härliga Wedgewood hotel, mitt i downtown och bara några hundra meter från Peakbutiken. Det är också på detta hotell vi bodde våra sista nätter innan vi flyttade hem. Stefan har också bott där flera gånger, både före och efter. Med andra ord är vi lite igenkända som returning guests. Älskar’t.

Då jag spenderar mycket tid själv medan Stefan jobbar, kommer och går jag lite där på hotellet. I hissen upp till rummet (ska bara lämna kassar, hämta andan lite) träffar jag på den supertrevlige doormannen och smalltalkar lite med honom. Han ser ut som han är på väg till ett engelskt förmiddagsbröllop, som på bilden nedan. Själv pratar jag som vanligt alldeles för mycket och lite för personligt (kan aldrig låta bli), men även han känner för någon att prata med. Ganska snabbt sänker han rösten och säger: ”Ni bor på vår hot spot våning för tillfället, Mrs Solfors. Jag skulle inte berätta det här men på er våning bor också Pierce Brosnan ”with company” – han pekar ut rummet rakt ut till höger från hissen, och så även Tom Brady (superkänd amerikansk quarterback, jag vet, jag läser ju People) och Gisele Bündchen (OMG, hot) – där (rummet bredvid oss), men säg inte det här till någon, OK???!!! Nej då, din secret är safe med mig säger jag, och vi blinkar till varandra.

Sen kastar min in på rummet, hyperventilerar av spänningen och skriver det på Facebook (like, like)! Haha.

Förstår ni hur jag sen ägnar en hel del tid till att försöka bli starstruck. Väntar jätteläääänge vid hissen, hoppsan nu missade jag den visst, måste vänta lite till…Bara för att nån av de där dörrarna skulle öppnas. Jag sitter läääänge med min Cappuccino vid frukosten och väntar på mina fellow floor guests, fast de äter på rummet va (haha)?

Inte en skymt får jag. Bara en gång öppnas dörren till Pierce’s rum och jag får en skymt av en grymt stor LV väska och två flaskor Bordeaux med vit servett om, innan städerskan stänger dörren till rummet igen. Men oj så extra magiskt krispig vår stay blev. Och visst stod det i People sen att Pierce var i stan och filmade (visste ni att Vancouver kallas för North Hollywood)? Men för mig, nada.

Måste tillbaka till charmiga och underbara Wedgewood snart känner jag. Får inte riska att de har glömt mitt namn. Vill ju så gärna småprata och utbyta lite nya hemligheter…

Back on track!

Tada! Idag kör vi igång med lite helt vanlig klassisk vardag här igen. Ester har haft två veckors lov från skolan och vi har ju haft två besök, men idag är det skola och vardag igen.

Det blir en mjukstart dock, onsdag-torsdag är helgdagar här så det ska nog inte vara alltför jobbigt att ta sig an vardagen. Dessutom får vi härligt Sverige-besök lagom till långhelgen! Ska bli supermysigt. Undrar vad vi ska hitta på för något kul då? Medan jag funderar på det, blir det två dagars vardagsliv här. Inte så dumt det heller.

Ester rockar igång vardagen med lite amerikanska pannkakor, maple syrup och TV – bästa starten på dagen, om man frågar henne.

Cinco de Mayo

Våren 2006, åkte vi på semester till Puerto Vallarta, vid kusten i västra Mexico. Lite norr om Acapulco och definitivt söder om Vancouver. Vad jag vet ingen semesterort dit så många svenskar åker. Men dit åkte vi i alla fall! Och hamnade mitt i det galna firandet av Cinco de Mayo. Älskar när man möter nya kulturer och lär sig nytt på köpet.

Cinco de Mayo, vilken högtid det nu än är, firades med pompa och ståt där vill jag lova. Kan inte påstå att vi brukar fira denna högtid, men då jag nu kom på detta just idag så tycker jag att det är dags att damma av vårt firande av denna högtid. Ananaspaj och glass ska det bli till fikat idag. Så det så!

Mexico-resan skedde på den tiden när vi var fyra i familjen. Malte, passade dessutom på att fylla just fyra när vi var där. Det var en ljuvlig semester med en mix av hav och strand och pool och sol och tacos och piña coladas och väldigt mycket härligt från morgon till kväll. Med en fyraårig och en 2,5-åring var det full rulle med tidiga morgnar och tidiga kvällar. Småbarnslivet i ett nötskal. Ljuvliga memories. Lite pics från Puerto Vallarta.

Happy Cinqo de Mayo nu då

Bilder, Pinterest. (Hotellet är det vi bodde på.)

10 låtar i mitt liv

Älskar musik! Men, efter att ha spenderat 25 år med en man som är GALEN i musik, har mitt intresse på sätt och vis blivit väldigt påverkat av honom.

Han har mer skivor än de flesta och fler Spotifylistor också, för den delen. Med andra ord finns det överflöd av musik omkring mig. Jag blir ständigt serverad riktigt bra musik (nästan alltid). Har liksom inte behövt leta, musiken kommer till mig hela tiden.

Lyssna säger maken. När han lyssnar, då får man inte störa, då ska man vara tyst och bara lyssna aktivt. Bakgrundsmusik, är det fulaste ord han vet!

Här kommer i alla fall 10 låtar som någon gång i livet påverkat mig starkt.

Fast car med Tracey Chapman. Lyssnade så mycket att hela familjen höll på att bli galen…inte jag dock. Tyckte hon var så cool.

Jackie, Ratata. Älskar Mauro. Punkt. Och jag tar med Lisa Nilsson här. Himlen runt hörnet, blev inte bara sönderspelad på radio, utan också av mig…

Thorn in my side, Eurythmics. Herregud, loved den skivan madly!

Kungarna från Broadway med Eldkvarn. Å!

Like a virgin. Madonna är coolare än cool. Eller, då, 1984 var hon det big time. Men, hon håller i längden. Har läst hennes Englands rosor miljoner gånger för Mimi. Supercool.

Allt med James Taylor. Sweet baby James. Älskar den mannen, som för alltid är förknippad med Boston, min favoritstad ni vet.

Evangeline, Lundell. Fast min kärlek till honom började långt tidigare. Och som jag älskar det. Älskade. Men lyssnar väldigt sällan numera.

Sing Halleluja med Dr Alban, the soundtrack of my life under fyra års plugg i Lund! God, vad vi dansade.

Bo Kaspers orkester!! Tutti. Hur bra liksom?

Peter le Marc: Början på en lång historia.

Ni ser ju själva. Tur att maken serverar musik. Själv är jag totalt cementerad fast i 80&90-talet. Haha.

(När jag läser upp dessa artister för maken säger han: sååå mainstream! 20 års arbete med dig down the drain!!!!), jag svarar: men älskling, jag får ju all bra musik från dig. Svar: det är pinsamt, Fia, med tillägget ”tragiskt”).

Bilder, Pinterest.