Bean town

I augusti 1995 korsade Stefan och jag Atlanten för att åka och studera i Boston, USA. Det var min första gång på amerikansk mark och man kan nog lätt säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Jag tror vi borde bo där egentligen. Att det snart är tjugo år sen, det är helt ofattbart. Hursomhelst. Boston är världens näst största universitetsstad (Tokyo är störst), men hyser ju superkända lärosäten som Harvard, MIT och Boston University. Ivy League-ställen. Stefan hade fått scholarship till Berklee college of music och gick på värsta FAME-skolan, där många superkända musiker gått. Själv läste jag reklam och kommunikation, sådana ämnen det fanns väldigt få av i Sverige på den tiden.

Man kan lugnt säga att vi hade the time of our lives! Historierna därifrån, människor vi mötte och lärde känna, ställen vi besökte, alla underbara upplevelser, hade kunnat fylla en hel bok. Lätt! Det var nya krispiga upptäckter varje dag och en extremt spännande tid. Vi hyrde en studio på Beacon street, mitt i downtown och på samma gata som den då högaktuella puben (& TV-serien) Cheers! Vi köpte en madrass och bar den 5 kvarter hem till vår nya lägenhet. Vi cyklade längs Charles river och stannade på konserter vid the Hatch shell. Vi gick gata upp och gata ner i Back Bay (stadsdelen) och bara insöp atmosfär och liv. Åt på de superläckra ställena runt Newbury street. Vi kände direkt att vi skulle kunna spendera våra liv i den där stan. Vår hyresvärd Gary var en skön och snäll typ, men jordens konstigaste och eventuellt mytoman. Han själv hade kunnat fylla den där boken! Men han passade rakt in i vår romantiska bild av vår nya stad. Vi åt bagels, donuts, drack caffe latte, åt Ben&Jerry’s glass, åt sushi – allt för första gången och gillade det såklart direkt. Det har nog inte gått en dag sedan vi åkte hem som jag tänker på någonting som är relaterat till vår tid i Boston. Ren skär kärlek. Hur vi valt att leva våra liv och dem personer vi blivit hänger väldigt mycket ihop med vår tid i Boston. Utan den, kanske inte fler utlandsvistelser? Vi blev liksom fast i det internationella livet och smittade av en kärlek till ett spännande och inte så förutsägbart liv. Träffade människor från många olika länder som med självklarhet berättade att vi borde besöka just deras hörn av världen. Såklart vi blev sugna på det. Vi fastnade i serier som Friends och framför allt, Seinfeld, som vi fortfarande nästan dagligen tittar på. Vi får värsta vitamininjektionen av några avsnitt Seinfeld och det får oss direkt tillbaka till den tiden när vi såg nya avsnitt live varje torsdag kl 20.00 på vår lilla TV i lägenheten i Boston, sittandes på golvet lutade mot madrassen vi burit hem från Futon-world. Vi kan i stort sett alla avsnitt utantill och kan citera långa meningar. Räcker med några små kommentarer, för att vi ska veta exakt vilket avsnitt vi pratar om. Vi använder oss ofta av Seinfeld som liknelser till situationer i verkliga livet och det hjälper verkligen till ibland, när man behöver beskriva knasiga situationer direkt ur vardagen i våra helt vanliga liv.

Man blir såklart alltid väldigt fäst vid ställen man en gång bott på, så är det. Men Boston är för alltid tatuerat i mitt hjärta. Klart jag dricker min latte ur favoritmuggen nu när jag skriver detta.

Image

Annonser

8 thoughts on “Bean town

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s