Kalasdax

När man flyttar mycket med barn, är det såklart en del saker som är jobbiga. Att flytta utomlands lägger såklart på språkbarriärer och en del kulturella saker, men egentligen tycker jag att det funkar på samma sätt att flytta inom Sverige och utomlands. Tricket är att våga!

Att börja på en ny skola t ex och att hitta kompisar både på och utanför skolan är självklart lite jobbigt. Har man aldrig gjort det förut, känns det ju som en väldigt läskig grej, men efter att ha testat inser man att det inte var så farligt. Spännande är det också. Men, det är ju så himla viktigt att hitta sin plats i livet.

Sen måste man ju hitta roliga aktiviteter till barnen…vilket inte alltid är det lättaste. I vissa sportklubbar måste man varit inskriven sen man föddes för att ha en garanterad plats. (Suck, Lidingö tennisklubb!). Då gäller det att leta, fråga andra föräldrar, lite vanlig hederlig research, så fixar det sig. På utländska skolor finns ofta extra aktiviteter att göra efter skoltid, sporter i mängder, musik, teater osv, det gör det såklart lättare att snabbt komma in i en gemenskap.

På alla ställen vi bott, har det löst sig fint med både det ena och det andra. Det gör ju det, på något sätt. Jag har lärt mig att saker måste få ta sin tid, att det blir bra om barnen fixar det mesta själva när det gäller skolan och kompisar (med lite bra pointers från mamma och pappa).

När ett år har gått, ja, då känner man sig oftast hemma på ett nytt ställe. Men det tar oftast så lång tid. Då har man koll på det mesta och kan landa lite mer ”hemma”. Visst kan man på två sekunder förälska sig i en plats och direkt känna att här kommer vi att trivas, men det tar ändå sin tid innan hela pusslet är klart liksom. Det är först när man gör saker för andra gången, saker börjar falla på plats.

En av de svåraste sakerna med att vara ny på skolan för lite mindre barn, är det här med att bli bjuden på kalas. Ja, hur ska det gå till när man är ny? Eftersom vi flyttat mycket är jag stenhård med att man alltid bjuder hela klassen, alternativt alla pojkar/flickor för sig. I Sverige är föräldrar å andra sidan bättre på att bjuda i smyg och man kan sköta det lite snyggt. Inte här dock!

Hela hösten fick Ester snällt se på när den ena kalasinbjudan efter den andra delades ut mitt framför näsan på henne bland barnen på skolgården, och alltid blev hon utan. Inte så konstigt kanske, hon kunde ju inte språket och var nog inte en så rolig vän, men ändå. När det sedan var dags för hennes födelsedag ville hon inte ha något kalas eftersom hon var rädd att det skulle bli fel. Vi vet ju inte om vi gör rätt, sa hon. Jag försökte locka med att vi skulle bjuda alla och göra superroligt kalas, men nä, hon ville absolut inte.

Efter jul lossnade hennes franska rejält, och därmed kom också inbjudningarna som ett brev på posten. Nu har hon fått gå på flera kalas! Och hon är såå glad såklart (vi med).

Tänk vad ett kalas kan göra skillnad! Det gör det såklart för ett litet barn. Men även för oss vuxna är det en del av summan hur man trivs och hur livet känns. Och när allt faller på plats, känns det så självklart. Erfarenheterna bär man med sig som en liten skatt.