Ett år på Pont de la Caille

Låt mig säga såhär. Jag kan inte motstå detta inlägg. Ett år här i La France och många gäster har kommit och hälsat på…

Väldigt härligt att kompisar och familj vill hälsa på, det är vi lyckliga och lite malliga för. Men, vi är inte några super-guider direkt, det erkänner vi. Men ändå. Vi jobbar på det, och efter denna våren som varit besöksintensiv, har vi fått in lite sightseeing-schvung. Men, vi återkommer och återkommer och återkommer till vissa hotspots.

Mellan oss och Annecy ligger ju den finfina bron Le pont de la caille, perfekta lilla utflykten. Fantastisk utsikt, helt enkelt. Har man läst denna blogg någongång, har man garanterat sett en och annan bild därifrån. Därför blir det nu ett extra inlägg…tada…

Ett år på Pont de la Caille.

Familjen S kollar in bron för första gången.
077

Mormor och morfar på besök tar sig en titt i juli.
242

Delar av bästa fam Familjen Nissler på bron i juli.
436

Farmor Eva på besök i September.
IMG_1673

Kusin Lotta fotar vyn i Oktober.
IMG_1898

Fina familjen Nilsson i December.
1 februari 13 447

1 februari 13 449

Söte Herr och fru Nivlin checkar läget på bron i Mars.
Fias bilder april 2013 341

Fias bilder april 2013 343

Favvo-Grahns hälsade på i April.
Fias bilder april 2013 419

Fias bilder april 2013 425

Goa Castells var uppe i maj!
Maj 13 306

Maj 13 304

Gullegrisarna Ekelius, också i maj.

20130603-100302.jpg

Haha, nu när vi kör på år 2, kanske vi ska åka till bron lite mer sällan…

20130603-102047.jpg

Kalasdax

När man flyttar mycket med barn, är det såklart en del saker som är jobbiga. Att flytta utomlands lägger såklart på språkbarriärer och en del kulturella saker, men egentligen tycker jag att det funkar på samma sätt att flytta inom Sverige och utomlands. Tricket är att våga!

Att börja på en ny skola t ex och att hitta kompisar både på och utanför skolan är självklart lite jobbigt. Har man aldrig gjort det förut, känns det ju som en väldigt läskig grej, men efter att ha testat inser man att det inte var så farligt. Spännande är det också. Men, det är ju så himla viktigt att hitta sin plats i livet.

Sen måste man ju hitta roliga aktiviteter till barnen…vilket inte alltid är det lättaste. I vissa sportklubbar måste man varit inskriven sen man föddes för att ha en garanterad plats. (Suck, Lidingö tennisklubb!). Då gäller det att leta, fråga andra föräldrar, lite vanlig hederlig research, så fixar det sig. På utländska skolor finns ofta extra aktiviteter att göra efter skoltid, sporter i mängder, musik, teater osv, det gör det såklart lättare att snabbt komma in i en gemenskap.

På alla ställen vi bott, har det löst sig fint med både det ena och det andra. Det gör ju det, på något sätt. Jag har lärt mig att saker måste få ta sin tid, att det blir bra om barnen fixar det mesta själva när det gäller skolan och kompisar (med lite bra pointers från mamma och pappa).

När ett år har gått, ja, då känner man sig oftast hemma på ett nytt ställe. Men det tar oftast så lång tid. Då har man koll på det mesta och kan landa lite mer ”hemma”. Visst kan man på två sekunder förälska sig i en plats och direkt känna att här kommer vi att trivas, men det tar ändå sin tid innan hela pusslet är klart liksom. Det är först när man gör saker för andra gången, saker börjar falla på plats.

En av de svåraste sakerna med att vara ny på skolan för lite mindre barn, är det här med att bli bjuden på kalas. Ja, hur ska det gå till när man är ny? Eftersom vi flyttat mycket är jag stenhård med att man alltid bjuder hela klassen, alternativt alla pojkar/flickor för sig. I Sverige är föräldrar å andra sidan bättre på att bjuda i smyg och man kan sköta det lite snyggt. Inte här dock!

Hela hösten fick Ester snällt se på när den ena kalasinbjudan efter den andra delades ut mitt framför näsan på henne bland barnen på skolgården, och alltid blev hon utan. Inte så konstigt kanske, hon kunde ju inte språket och var nog inte en så rolig vän, men ändå. När det sedan var dags för hennes födelsedag ville hon inte ha något kalas eftersom hon var rädd att det skulle bli fel. Vi vet ju inte om vi gör rätt, sa hon. Jag försökte locka med att vi skulle bjuda alla och göra superroligt kalas, men nä, hon ville absolut inte.

Efter jul lossnade hennes franska rejält, och därmed kom också inbjudningarna som ett brev på posten. Nu har hon fått gå på flera kalas! Och hon är såå glad såklart (vi med).

20130515-081423.jpg

20130515-081503.jpg

Tänk vad ett kalas kan göra skillnad! Det gör det såklart för ett litet barn. Men även för oss vuxna är det en del av summan hur man trivs och hur livet känns. Och när allt faller på plats, känns det så självklart. Erfarenheterna bär man med sig som en liten skatt.

Kalas!

Igår var Ester bjuden på sitt första kalas här i Frankrike! Jättekul för henne, och viktigt såklart. Hon ville inte ha något eget kalas när hon fyllde år, mycket för att hon inte varit bjuden på något här och inte visste hur det gick till. Jag tyckte vi kunde improvisera och göra ett kul kalas, men det vågade inte lilla E chansa på! Sådana saker hör till det värsta med att flytta, att känna sig osäker och ibland därmed utanför.

Men nu så! Vi hade köpt en fin Ariel-Barbie så att hon skulle bli riktigt glad och hela morgonen gjorde vi massa pärlplattor, varav en hamnade på paketet till kompis Ana. Vi hade snyggat till det ordentligt med Washi-tejp och allt. Eftersom Ester är ledig onsdagar blev det en lång väntan innan det ÄNTLIGEN blev kalas (mååånga pärlplattor).

20130314-101025.jpg

20130314-101042.jpg

20130314-101058.jpg

20130314-101114.jpg

Hela dagen körde jag pulled pork på 105 grader i ugnen. Tio timmar var den inne…Klart jag ville testa när alla andra gör det! Supergott var det! Vi åt Peking-anka-style (finhackad sallad, strimlad purjo, strimlad gurka, hoisinsås) enligt tips från fina Lilla u(fast det blev libanesiska bröd till). Urgott!

20130314-101533.jpg

Nope, nu strålar solen och jag längtar ut! Tjing!

För tio år sen

Tio år. Tiden går så fort! Våren 2003 var jag mammaledig med vårt första barn, som snart skulle fylla ett helt år. Vår fina fina son. Vi bodde i vårt allra första egna hus, ett litet gammalt gathus i ”skånelängastil” i en liten by söder om Malmö. Detta gamla hus med så många knasiga skrymslar och vrår, totalt opraktiskt, men med en massa charm om man bara ville se det. Som vi älskade det! Utsikten över kohagen mittemot. Solen som gick upp över söderslätt. Kyrktornet i Håslövs kyrka, man såg genom det lilla toalettfönstret. Kaffe på trappan i solen vid lilla byagatan (eller gin&tonic också för den delen). En perfekt liten trädgård där vi planterade rosor och pioner, kärleksört, lavendel, malva och en massa örter. Allt växte som ogräs i den grymt bördiga jorden. Nära till Malmö och Köpenhamn, men ändå mitt på landet.

En massa härliga grannar hade vi! Vid brevlådorna (vi hade köpt en ny fin brevlåda från Bauhaus med nyckel), frågade en av by-tanterna, på tal om låset, ”tror ni nån ska stjäla era räkningar”…haha, vi var inte de självskrivna byborna tydligen.

Närmsta granne hette Marko och var en galen alkoholiserad finne med väldigt få tänder. Han jobbade som sopåkare och samlade skrot. Hans hus såg ut som ett skrotupplag och passade inte riktigt in i vår nyvunna by-idyll. Men vi valde att se honom från hans charmiga sida, så gott det gick. Han berättade att han tyckte om oss bättre än de förra ägarna och erkände att han hade brukat hälla ”roundUp” i deras krukor så att blommorna skulle dö. Alltsom oftast var han full och hängde över vårt staket på baksidan och frågade om jag ville smaka hans ”finska pinne”….öhh, nä tack.

Ängavallens gård låg ju ”nästgårds” och vi gick dit och köpte deras urgoda korvar och kött och delikatesser. Tog miljoner turer med barnen och kollade in de glada grisarna.

I huset brevid hade finaste familjen Grahn flyttat in (jodå, lite hade vi med saken att göra, de var väldigt nära att flytta in i en lägenhet i Malmö, men det ordnade vi fint). Exakt hur fina de var visste vi inte då, eftersom vår vänskap precis börjat. Vi anade ju lite, då den ena av de två faktiskt var Stefans kusin. Deras son Axel, är född 9 dagar före vår Malte och blev Maltes självskrivna bästa vän. Så många mysiga stunder vi hade där i grann-husen med våra söta killar, både de stora och små. Fika-stunder, shopping-turer, lek i varandras hus, gemensamma luncher, vi gjorde allt tillsammans och den tiden var helt underbar!

Då för exakt tio år sen, satt Cecilia i köket och drack kaffe och berättade att hon var gravid. Barn nummer två skulle födas bara 15 månader efter barn nr 1. Hon var överlycklig och tycke planeringen var toppen! Jag var smått förstabarnschockad fortfarande och tyckte det lät helt galet! Våra stora killar var ju bara sådär 9 månader. Cecilia tyckte att vi skulle hänga på och försöka skaffa barn nr 2, så perfekt när vi bodde bredvid varandra och kunde vara mammalediga ihop igen. Jag bara skrattade. Några veckor senare, var det Cecilia som skrattade, då jag berättade att jag OCKSÅ var gravid. Totalt chockade var vi, det var verkligen så oplanerat. Jag trodde inte man kunde bli gravid när man fortfarande ammade och knappt hunnit fatta att man fått sitt första barn. Well, det kan man. Så gick det i alla fall till där på landet, i det lilla huset. Och chocken som väntade oss runt hörnet med de där nya små barnen, den får jag återkomma till. Men Cecilia hade en poäng, det var en j-kla tur att vi hade varandra i det kaoset som väntade, att vi gjorde det ihop. Hade aldrig klarat det annars. Men med tio års perspektiv, kan jag hålla med att resultatet var riktigt lyckat!

IMG_0388

Påsklängtan

Till påsk får vi besök av familj och vänner i ett – bästa kombon! Ska bli sjukt härligt att fira påsk i storfamilj. Love that, som ni vet! Börjar redan ladda upp inför detta. Barnen räknar dagarna tills deras favvo-polare dyker upp här i byn, tjohej!

20130305-135730.jpg

Stora bullriga härliga middagar är typ det bästa jag vet! Italien/Frankrike in mind, alla åldrar, massa god mat, vin, härligt prat med högt i tak. Och just dessa våra vänner är experter på allt detta. De äger. Ihop är vi banne mig oslagbara i just denna härliga sport!

Tänkte därför att det är lika bra att börja samla in påskinspirationen redan nu, så att man är i rätt mood när det vankas bubbel från morgon till kväll och man inte hinner påsk-piffa för allt härligt kompis-mys man har rakt framför näsan…

Så vad sägs om something like this…?

20130305-140048.jpg

20130305-140118.jpg

20130305-140131.jpg

20130305-140152.jpg

20130305-140215.jpg

20130305-140242.jpg

20130305-140300.jpg

20130305-140316.jpg

20130305-140333.jpg

20130305-140350.jpg

20130305-140400.jpg

20130305-140410.jpg

Jamen, lite så tänker jag. Fast FÖRST, har vi ett superdupermysigt favvo-besök TILL att se fram emot! How lucky are we?

Bilder: Pinterest.

One of those nights

Jag tror det möjligtvis kan vara den stora vintertröttheten som fått ett grepp om oss den senaste tiden. Februari är en seeg månad. Man är trött på vinter och vill bara ha vår! Trots att vintern är betydligt ljusare här nere, både morgon och kväll är det ljusare (jippi), är vi trötta just nu. Vi vuxna lägger oss supertidigt! Inatt visade det sig dock vara ett mycket klokt och bra drag.

Kl 23 kom Malte ner (då sov vi gott, haha). Han kom med telefonen i handen och kläderna med sig. Trodde det var morgon. Han la sig mellan oss och somnade direkt.

Kl 01 kom sedan Mimi! Hon var lite spänd inför skolutflykt till Bern idag och kunde inte sova.

Kl 04 kommer lillasyster! Hon sa: bra att jag kommer så sent va? Haha…där låg vi alla fem i familjen i husets minsta rum och sov. Gotta looove it!

Nu har Ester och jag hunnit vara och lämna Mimi på centralen i Genève, illtidigt åkte vi hemifrån. Mimi’s klass ska åka tåg till Bern idag och gå på Paul Klee-museet. En heldag. Hon var verkligen superpeppad och hade korv i termos (bröd oxå såklart) med sig bland myyyycket gott i sin ryggsäck. Hon är en riktig gottegris, det är verkligen sen gammalt.

Ester och jag spelar nu Försvunna diamanten och jag bälgar i mig kaffe. Det behövs efter denna natten. Men alldeles strax blir det tjejlunch. Back to Geneva!

20130228-102811.jpg

20130228-102857.jpg

Bilder: favoriter-i-repris

Vancouver in our hearts.

Du kan inte lämna en plats, du en gång bott på. Eller jo,det är klart man kan, säger kanske du. Flyga hem går ju hur bra som helst. Flytta ut och lämna bakom sig. Klart det går. Visst gör det! Men mentalt är man alltid kvar lite grand, på ett ställe man en gång bott på. Man minns och tänker. Glömmer lite, och lägger sen på lite extra vackert skimmer över minnet när det väl kommer tillbaka. Hjälper det på traven, till det lilla extra.

I juni 2005 boardade vi ett plan från London, som skulle ta oss fyra i familjen till vår nya hemstad Vancouver i västra Kanada. Våra små barn var 1,5 och 3 år då. När Mimi illvrålade strax före take-off och vägrade ta på sig säkerhetsbältet, skrek ”jag vill inte” ouphörligen och alldeles för högt (såg en medpassagerare några rader bort som höll för öronen) i en halvtimme (det ösregnade utanför och vi var tvungna att sitta fastspända i en timme innan vi äntligen fick starta). Jag fick bita ihop käkarna så att jag fick huvudvärk, för att inte skrika ”vill inte” och börja gråta själv. Tankarna som gick genom mitt huvud då, glömmer jag aldrig. Det är ett fruset moment för mig.

Är vi inte kloka, tänkte jag. Ska vi flytta till andra sidan jorden med två små barn? Långt bort från familj och vänner. Våra barn som är så små. Hur ska det gå? Vi som hade det så bra i Skåne, vårt fina hus, alla vänner, hela vårt liv! Vad tänker vi på! Ska vi aldrig rota oss och landa någonstans? Är vi kanske galna? Vad söker vi och finns det överhuvudtaget? Ska vi bo i lägenhet på 26:e våningen, barnen kommer att ramla ut! Och så på repeat, kom dessa tankar och virvlade runt i min stackars skalle som höll på att explodera.

Så där höll jag på. Vältrade mig lite i elände. Men sen lyfte vi ovan regnet och molnen, barnen sov hela flighten och när de vaknade lekte de snällt med sina leksaker och petade lite i flygplansmaten, drack sina mini-cola och åt godis. Stefan och jag drack vin och pratade om vårt nya liv. Och så var min oro borta. Jag vet ju att vi vill ha och längtar efter äventyr. Att livet är för kort för att inte fånga alla möjligheter och utmaningar. Men ändå. Så lätt att hetsa upp sig i onödan.

För väl ”hemma” i vår nya lägenhet med utsikt över Stilla Havet, ett gigantiskt fång rosa pioner (favorit!) som stod och väntade på bordet och alla våra saker som redan var på plats. Ja, då kändes mer som hemma än någon annan stans vi bott på. Barnen sprang runt i lägenheten och kollade in utsikten och lekte med sina saker, som varit på resa över Atlanten de senaste 8 veckorna. Jag gick iväg och handlade på ljuvliga Urban Fare, en mataffär to-die-for. Som Dean&Deluca i NYC, men ändå, Urban Fare slår det mesta. Med hästlängder. Kom hem med massa god och spännande mat. Vi åt många och långa luncher i Yaletown på lördagarna, oftast på Milestones (där vi kunde menyn utantill) eller Cactus club. Ibland, om vi var modiga med de små barnen, gick vi till tuffa Glowbal eller underbara Provence. Vi blev stammisar på bästa sushistället KAIDE på Richards street, som gör den godaste Spicy tuna sashimi jag någonsin ätit. Okej, allt han rör vid den där glade kocken Tom blir fantastiskt helt enkelt. Ett oansenligt hål i väggen, bara några hundra meter från vårt hem. Lyxen! Och så knäckta vi var på söndagarna, när Tom hade ledigt och stängt. Ibland var vi honom otrogna och gick till något ställe som hade söndagsöppet, men vi var alltid tvungna att kommentera ”inte lika gott som på Kaide”, typ varje gång… I snitt två gånger i veckan, åt vi nog hos Tom på Kaide. Aldrig att jag kommer att kunna radera hans telefonummer i adressboken! När jag senare blev gravid med Ester frågade jag honom (paniken i min röst, haha): ”äter japanska kvinnor sushi när de är gravida?” ”Nej”, svarade Tom, ”inte mer än 2 gånger om dagen! Men de är försiktiga med kött och kaffe”! Lättad gick jag hemåt med en påse.

Året vi flyttade dit, 2005 kom Vancouver på första plats över bästa ställen i världen att bo på enligt listan som Economist sammanställer varje år. OH YES! säger vi. Alla i Vancouver älskar sin stad och trivs fantastiskt bra. Och det känns, sprider sig. Utlänningar välkomnas och integreras. Stan tillhör så självklart alla. Närheten till hav, berg, fantastisk natur och så citystränderna, Stanley park, Granville island, Kitsilano, YALETOWN. Min kärlek tar aldrig slut. Och en del av mig stannar alltid kvar där borta i Van.

20121212-085116.jpg

20121212-085135.jpg

20121212-085146.jpg

20121212-085201.jpg

20121212-085214.jpg

20121212-085313.jpg

20121212-085332.jpg

Bildfrossa från Pinterest. Egna bilderna är i fel dator just nu!