Bilder från förr

Vi har en gammal MacBook som är så gammal att den typ rosslar när man startar den. Den används numera för att spela spel och surfa med. Inte ens det är den helt tillförlitlig till. Däremot, finns det tusentals och åter tusentals bilder på den. Från 2004 och framåt! Med tanke på datorns höga ålder, ägnade Stefan timmar häromdagen till att kopiera alla bilder så att datorn inte kraschar utan att vi åtminstone räddat dem. Fixat! Men alltså. Det är ju hur kul som helst att fastna i gamla bilder. Jag fullkomligt ääälskar det!

Ibland tycker jag att livet går och att det inte händer något. Men så räcker det att titta på foton för att inse hur fel jag har! Jag inser verkligen hur otroligt mycket roligt som händer i livet, vilka härliga vänner och fin familj vi har. Vilka underbara platser vi besökt. Så tacksam man borde vara, jämt.

Tänkte bjuda på några smakprov. Från många olika platser, bara att gissa. Jag blir impad av alla som prickar rätt. Själv bara ler jag åt minnena. Blir en superstolt mamma. Söta, underbara barn, men OJ vad snabbt de växer.

IMG_0749

IMG_0722

IMG_0181

IMG_0165

IMG_0104

IMG_0089 3

IMG_0003 4

DSC04592

DSC04406

DSC04370

DSC04355

DSC04348

DSC04334

DSC04288

DSC04235

DSC04018

DSC04013

DSC03513

DSC03247

DSC03164

DSC02410

DSC02407

Vancouver in our hearts.

Du kan inte lämna en plats, du en gång bott på. Eller jo,det är klart man kan, säger kanske du. Flyga hem går ju hur bra som helst. Flytta ut och lämna bakom sig. Klart det går. Visst gör det! Men mentalt är man alltid kvar lite grand, på ett ställe man en gång bott på. Man minns och tänker. Glömmer lite, och lägger sen på lite extra vackert skimmer över minnet när det väl kommer tillbaka. Hjälper det på traven, till det lilla extra.

I juni 2005 boardade vi ett plan från London, som skulle ta oss fyra i familjen till vår nya hemstad Vancouver i västra Kanada. Våra små barn var 1,5 och 3 år då. När Mimi illvrålade strax före take-off och vägrade ta på sig säkerhetsbältet, skrek ”jag vill inte” ouphörligen och alldeles för högt (såg en medpassagerare några rader bort som höll för öronen) i en halvtimme (det ösregnade utanför och vi var tvungna att sitta fastspända i en timme innan vi äntligen fick starta). Jag fick bita ihop käkarna så att jag fick huvudvärk, för att inte skrika ”vill inte” och börja gråta själv. Tankarna som gick genom mitt huvud då, glömmer jag aldrig. Det är ett fruset moment för mig.

Är vi inte kloka, tänkte jag. Ska vi flytta till andra sidan jorden med två små barn? Långt bort från familj och vänner. Våra barn som är så små. Hur ska det gå? Vi som hade det så bra i Skåne, vårt fina hus, alla vänner, hela vårt liv! Vad tänker vi på! Ska vi aldrig rota oss och landa någonstans? Är vi kanske galna? Vad söker vi och finns det överhuvudtaget? Ska vi bo i lägenhet på 26:e våningen, barnen kommer att ramla ut! Och så på repeat, kom dessa tankar och virvlade runt i min stackars skalle som höll på att explodera.

Så där höll jag på. Vältrade mig lite i elände. Men sen lyfte vi ovan regnet och molnen, barnen sov hela flighten och när de vaknade lekte de snällt med sina leksaker och petade lite i flygplansmaten, drack sina mini-cola och åt godis. Stefan och jag drack vin och pratade om vårt nya liv. Och så var min oro borta. Jag vet ju att vi vill ha och längtar efter äventyr. Att livet är för kort för att inte fånga alla möjligheter och utmaningar. Men ändå. Så lätt att hetsa upp sig i onödan.

För väl ”hemma” i vår nya lägenhet med utsikt över Stilla Havet, ett gigantiskt fång rosa pioner (favorit!) som stod och väntade på bordet och alla våra saker som redan var på plats. Ja, då kändes mer som hemma än någon annan stans vi bott på. Barnen sprang runt i lägenheten och kollade in utsikten och lekte med sina saker, som varit på resa över Atlanten de senaste 8 veckorna. Jag gick iväg och handlade på ljuvliga Urban Fare, en mataffär to-die-for. Som Dean&Deluca i NYC, men ändå, Urban Fare slår det mesta. Med hästlängder. Kom hem med massa god och spännande mat. Vi åt många och långa luncher i Yaletown på lördagarna, oftast på Milestones (där vi kunde menyn utantill) eller Cactus club. Ibland, om vi var modiga med de små barnen, gick vi till tuffa Glowbal eller underbara Provence. Vi blev stammisar på bästa sushistället KAIDE på Richards street, som gör den godaste Spicy tuna sashimi jag någonsin ätit. Okej, allt han rör vid den där glade kocken Tom blir fantastiskt helt enkelt. Ett oansenligt hål i väggen, bara några hundra meter från vårt hem. Lyxen! Och så knäckta vi var på söndagarna, när Tom hade ledigt och stängt. Ibland var vi honom otrogna och gick till något ställe som hade söndagsöppet, men vi var alltid tvungna att kommentera ”inte lika gott som på Kaide”, typ varje gång… I snitt två gånger i veckan, åt vi nog hos Tom på Kaide. Aldrig att jag kommer att kunna radera hans telefonummer i adressboken! När jag senare blev gravid med Ester frågade jag honom (paniken i min röst, haha): ”äter japanska kvinnor sushi när de är gravida?” ”Nej”, svarade Tom, ”inte mer än 2 gånger om dagen! Men de är försiktiga med kött och kaffe”! Lättad gick jag hemåt med en påse.

Året vi flyttade dit, 2005 kom Vancouver på första plats över bästa ställen i världen att bo på enligt listan som Economist sammanställer varje år. OH YES! säger vi. Alla i Vancouver älskar sin stad och trivs fantastiskt bra. Och det känns, sprider sig. Utlänningar välkomnas och integreras. Stan tillhör så självklart alla. Närheten till hav, berg, fantastisk natur och så citystränderna, Stanley park, Granville island, Kitsilano, YALETOWN. Min kärlek tar aldrig slut. Och en del av mig stannar alltid kvar där borta i Van.

20121212-085116.jpg

20121212-085135.jpg

20121212-085146.jpg

20121212-085201.jpg

20121212-085214.jpg

20121212-085313.jpg

20121212-085332.jpg

Bildfrossa från Pinterest. Egna bilderna är i fel dator just nu!