Min dag

Idag var jag på en sammankomst för expats i Genève. Ett gäng vackra och supertrevliga kvinnor (och en man!). Kaffe och mingel och talent sharing. Så spännande att ta del av allas historier. För otroliga och häftiga historier hade de alla! Många har bott över hela världen och har fantastiska erfarenheter att dela. Även om alla var i olika åldrar och från olika länder, möts alla i nuet, vår gemensamma punkt. Detta att inte bo i sitt hemland har vi alla gemensamt. Och så mycket gemenskap det ger, det är faktiskt nästan religiöst. Viktigt och härligt att ingå i ett sammanhang med människor som gått och går igenom samma saker som man själv gör. När man ibland känner sig ensam och trött på kulturkrockar finns det många famnar att gråta ut i, så många som är i samma sits och vet hur det känns eller kan kännas.

Vissa dagar är man ju oövervinnelig i sitt nya hemland och blandar sig friskt med lokalbefolkningen. Pratar sitt nya språk som en gud (tycker man själv) och dricker starkt kaffe och äter croissant till frulle. Känner sig som hemma mitt i det okända. Men lika ofta är man totalt lost över en lapp från skolan man inte fattar. Eller känner sig allmänt fel och har svårt att uttrycka det man vill. Vill skrika; ”förutom franska kan jag prata jättebra svenska och engelska också, så det så…hur många språk kan du egentligen???”

Idag hyllar jag alltså den fina expat community som finns i Genève och är tacksam att jag får vara en del av den.

En sak till att höja. Dagens mat.

Lunch:

Lunchdessert med fil, blåbär och hemmagjord banangranola:

Kvällens pasta pomodoro hamnade inte på bild (och var nog inte så bildskön, men goood). Däremot kvällens TV-snack:

A demain!

Beauty-tips

Har två nya favoriter i badrumsskåpet. Den ena en BB-crème från min franska favvo La Roche-Possay (så bra!) och ett beauty-vatten från Caudalie (spraya när som helst, så fräscht!). Inte så dyra, grymt bra och härliga. Köp köp.

Fredagsmys

Idag har jag myst hela dagen med min fina mamma och pappa som är på besök här (igen, våra mesta besökare hittills). Vi har haft en skön dag i Annecy. Shoppat loss på Zara Home, ätit god sushilunch och haft allmänt bra. Det enda vi klagar lite på är vädret, som faktiskt är riktigt kisskass just nu. Kallt och ingen sommar alls. Här går man och flyttar ganska långt söderut i La France, och första vintern är den kallaste och snörikaste på 30 år. Sen är våren obefintlig!!! Inte alls vad vi planerat. Men, vi har det ju så bra att hälften kunde räckt. Med andra ord skiter vi i vädret. Men ändå, suck.

Alltså, mango- och jordgubbsmochi efter sushin. Vilken håll käften efterrätt det är!

Dagens finaste: minsta dottern kommer hem från skolan med en blomma till sin mamma på mors dag. Hur gulligt???

Oh là là!

Mycket knasigt har jag gjort i mina dar, men när jag fångade min fina fina make, då hade jag banne huvudet på skaft och näsa för kärlek vid första ögonkastet. Så här TJUGOFEM år senare, ja jisses, sen vi träffades (i december smäller det!) är jag fortfarande sjukt kär i det lilla livet. Mitt livs kärlek. Bröllopsdag, den 14:e, har minsann firats idag. Lucky, lucky me.

Oh là là! I’m in love!

Att lära genom frimärke

Köpte fina frimärken häromdagen. Jag älskar när någon intresserad postanställd erbjuder att man får välja mellan motiven på frimärkena. Inte bara slänga över det frimärksarket som är närmast, utan ha lite intresse i att visa de fina frimärken som finns. Ja, då kunde jag välja dessa tokiga med franska talesätt på. Perfekt, med en liten franska-lektion på oväntade ställen. Och jag älskar tokig och onödig kunskap.

Vissa var ju lätta. Andra fick jag googla för att fatta vad de verkligen betydde. Lite underhållning ändå.

Quand les poules auront des dents = när hönor får tänder = när helvetet fryser till = never!

Kalasdax

När man flyttar mycket med barn, är det såklart en del saker som är jobbiga. Att flytta utomlands lägger såklart på språkbarriärer och en del kulturella saker, men egentligen tycker jag att det funkar på samma sätt att flytta inom Sverige och utomlands. Tricket är att våga!

Att börja på en ny skola t ex och att hitta kompisar både på och utanför skolan är självklart lite jobbigt. Har man aldrig gjort det förut, känns det ju som en väldigt läskig grej, men efter att ha testat inser man att det inte var så farligt. Spännande är det också. Men, det är ju så himla viktigt att hitta sin plats i livet.

Sen måste man ju hitta roliga aktiviteter till barnen…vilket inte alltid är det lättaste. I vissa sportklubbar måste man varit inskriven sen man föddes för att ha en garanterad plats. (Suck, Lidingö tennisklubb!). Då gäller det att leta, fråga andra föräldrar, lite vanlig hederlig research, så fixar det sig. På utländska skolor finns ofta extra aktiviteter att göra efter skoltid, sporter i mängder, musik, teater osv, det gör det såklart lättare att snabbt komma in i en gemenskap.

På alla ställen vi bott, har det löst sig fint med både det ena och det andra. Det gör ju det, på något sätt. Jag har lärt mig att saker måste få ta sin tid, att det blir bra om barnen fixar det mesta själva när det gäller skolan och kompisar (med lite bra pointers från mamma och pappa).

När ett år har gått, ja, då känner man sig oftast hemma på ett nytt ställe. Men det tar oftast så lång tid. Då har man koll på det mesta och kan landa lite mer ”hemma”. Visst kan man på två sekunder förälska sig i en plats och direkt känna att här kommer vi att trivas, men det tar ändå sin tid innan hela pusslet är klart liksom. Det är först när man gör saker för andra gången, saker börjar falla på plats.

En av de svåraste sakerna med att vara ny på skolan för lite mindre barn, är det här med att bli bjuden på kalas. Ja, hur ska det gå till när man är ny? Eftersom vi flyttat mycket är jag stenhård med att man alltid bjuder hela klassen, alternativt alla pojkar/flickor för sig. I Sverige är föräldrar å andra sidan bättre på att bjuda i smyg och man kan sköta det lite snyggt. Inte här dock!

Hela hösten fick Ester snällt se på när den ena kalasinbjudan efter den andra delades ut mitt framför näsan på henne bland barnen på skolgården, och alltid blev hon utan. Inte så konstigt kanske, hon kunde ju inte språket och var nog inte en så rolig vän, men ändå. När det sedan var dags för hennes födelsedag ville hon inte ha något kalas eftersom hon var rädd att det skulle bli fel. Vi vet ju inte om vi gör rätt, sa hon. Jag försökte locka med att vi skulle bjuda alla och göra superroligt kalas, men nä, hon ville absolut inte.

Efter jul lossnade hennes franska rejält, och därmed kom också inbjudningarna som ett brev på posten. Nu har hon fått gå på flera kalas! Och hon är såå glad såklart (vi med).

Tänk vad ett kalas kan göra skillnad! Det gör det såklart för ett litet barn. Men även för oss vuxna är det en del av summan hur man trivs och hur livet känns. Och när allt faller på plats, känns det så självklart. Erfarenheterna bär man med sig som en liten skatt.

En helg att landa i

Gissa om vi haft en härligt busy weekend med vänner. Firat vår älskade 11-åring med disco, turistat, ätit massa god mat och haft det allmänt LOVELY.

Nu har vi lämnat på flygplats, städat undan täcken & kuddar, tömt diskmaskinen och kraschat i soffan alla fem. Tittat på de sista avsnitten av Så mycket bättre…vi längtar redan till höstens omgång.

Såhär såg det ut hela helgen lång med våra goa vänner.

Eftersom det är mors dag i många länder idag, så även i Schweiz, mirco-firar vi det lite idag. Mimi hade gjort världens finaste kort till mig. LOVE.

Cinco de Mayo

Våren 2006, åkte vi på semester till Puerto Vallarta, vid kusten i västra Mexico. Lite norr om Acapulco och definitivt söder om Vancouver. Vad jag vet ingen semesterort dit så många svenskar åker. Men dit åkte vi i alla fall! Och hamnade mitt i det galna firandet av Cinco de Mayo. Älskar när man möter nya kulturer och lär sig nytt på köpet.

Cinco de Mayo, vilken högtid det nu än är, firades med pompa och ståt där vill jag lova. Kan inte påstå att vi brukar fira denna högtid, men då jag nu kom på detta just idag så tycker jag att det är dags att damma av vårt firande av denna högtid. Ananaspaj och glass ska det bli till fikat idag. Så det så!

Mexico-resan skedde på den tiden när vi var fyra i familjen. Malte, passade dessutom på att fylla just fyra när vi var där. Det var en ljuvlig semester med en mix av hav och strand och pool och sol och tacos och piña coladas och väldigt mycket härligt från morgon till kväll. Med en fyraårig och en 2,5-åring var det full rulle med tidiga morgnar och tidiga kvällar. Småbarnslivet i ett nötskal. Ljuvliga memories. Lite pics från Puerto Vallarta.

Happy Cinqo de Mayo nu då 😉

Bilder, Pinterest. (Hotellet är det vi bodde på.)

Fredagsbiffen

Dagen började tidigt idag. Nästan natt var det, när Ester började kräkas. Precis som sin syster en mycket okomplicerad kräkare, som fixar biffen själv. Kommer garanterat från deras fars sida, då det inte är min favvosyssla…

Hursomhelst, vilken tur att vi numera fixat en VPN-tunnel. Har inte en aning vad det är, men den lurar i alla fall datorn att den befinner sig i Sverige, vilket gör att vi kan se allt på svtplay och andra playkanaler. Med andra ord blev det Let’s dance-marathon idag! Mycket lämpligt då maken, befunnit sig i Paris idag. (Jodå, han hatar let’s dance som pesten.)

Men, går man upp tidigt blir det mycket gjort och nu är här städat och lakan bytta och tvättmaskinen, med den underbara 9-kgs-trumman, har gått varm. Redo för ledig helg är vi!!!

Kössar från France!

I officially give up!

I elva månder, har vi försökt med konststycket att registrera vår bil i Frankrike. Hur jävla svårt kan det va tänker man? Ett papper, en besiktning och några skyltar, så borde det vara klart, liksom.

Nej, för detta är La France. Landet som sätter sin ära i att: ju fler papper som ska fyllas i, stämplas, vidimeras, undertecknas med rätt jävla penna, arkiveras på 17 ställen och skickas hit och dit, besöka konstiga kontor på knasiga tider med alla papper med dig, desto bättre är det!

Idag har jag spenderat dagen, i alla fall en ganska stor del av den, med att besöka konstiga kontor med vår numera tjocka ”file” av märkliga intyg om bilen…Den har undersökts – två besiktningar före denna redan gjorda, in i minsta detalj…!

Helt ärligt, nu jag ger upp nu! Vår file är tjockare än telefonkatalogen (finns den längre?) och inte hjälper det. Inga franska skyltar här inte. Kanske, men först måste dagens file skickas till Lyon, behandlas, svenska myndigheter kontaktas, åtgärder fixas på bilen…och sen ska den nätta summan av 2000€ betalas in (med check såklart!). Då kanske, Madame.

Idag konstaterades att vi måste byta säkerhetsbälten, framlyktor, sätta på reflexer på kofångaren bak, samt åka till Paris för att göra utsläppstest – och säkert en hel massa annat, som jag inte begrep.

Det krångliga är ju att vi köpte bilen i Canada och körde där i tre år och har sen kört i Sverige i några till. Trodde i min enfald att det borde vara hyfsat smidigt att ta en bil från ett EU-land till ett annat. NÄÄÄ är det enkla svaret på det. Istället fick jag idag stå och leta efter bokstaven E på framlyktorna någonstans tillsammans med en inspektörsgubbe (E fanns ej). Så trött! För då är de lamporna inte EU-approved. Fast gjorda på Valeo var de!!! Jag gick efter en stund över till att beundra Mt Blanc-massivet istället, genom bilbesiktningshallen. Man ser det om man tittar noga ut genom öppningen.

Ett styck bil till salu alltså, billigt. Måste bara köra hem den till Sverige först, men det känns som en piece-of-cake i jämförelse med alternativet.

Låter jag lite irro? U bet. Men. Imorgon är en annan dag och då är expat-livet enbart spännande igen.